När det händer saker ännu en gång i livet man inte kan råda över,när det bara hopar sig och till och med jag faller igenom då vet jag att även min gräns är nära,det är då jag är nära att krevera och krackelera. Igår fann jag min gräns satt i telemöte ang våran sons hälsa i 1,5 timmar,direkt efter ringer en annan läkare och frågar hur det är med gossen han är var bekymrad och arg över hur Malcolm blir "kastad" från ställe till ställe doktor till doktor. Och när denna läkaren ställer frågan varmt hur allt fungerar hur pågen mår då brister det för mig tårarna kommer,det är då jag frågar varför ingen kan förså varför eliten gosse kan må så?! I samband med detta får vi ett samtal att min svärmor är inlagd på sjukhus,det är inte bra alls,då faller jag som brukar vara den "starke" igenom,det är då jag faller i min mans famn jag bara låter tårarna som är fyllda av vrede och rädsla falla längs med kinderna. Hur som helst vi lägger ner trapparbetet kör till sjukhuset innan vi skulle hämta barnen. Min fina svärmor som jag talar så mycket med,som jag känner samhörighet med som jag älskar av hela mitt hjärta,våran farmor! Denna gången kände jag mig så maktlös och hjälplös,jag föll!